Tisdagen 29 januari 2019
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 80:-
Tillåten från 15 år
Speltid: 1 tim 30 min


Sverigepremiär: 2018

Regi: Peter Grönlund. Medv.: Sebastian Ljungblad,
Joakim Sällquist, Davina Robinson m fl.

Originaltitel: 
Goliat

Goliat handlar om Kimmie som är bosatt i en liten bruksort någonstans i Sverige. Han förväntas ta över försörjningsansvaret för familjen och även dess kriminella affärer när pappan hamnar i fängelse. En film om en pojkes inträde i vuxenlivet och hur det sociala arvet kan styra en människas liv.

Recension i SDS:


Peter Grönlunds ”Tjuvheder” landade 2015 som en käftsmäll från nyfattigdomens Sverige rätt upp i nyllet på en biopublik van att inhemsk film främst sysslar med mumifierad buskis och fredagsmysig medelklassångest. Hans dokumentärliknande, realistiska gestaltning av socialgrupp rännsten var rättfram och självklar.

Kring ett par skådespelare i huvudrollerna skildrade han en kåkstadsvärld i Stockholm i vilken människor hämtade från samhällets sophög spelade sig själva, med egna ord och dialekter i stället för skrivbordsrepliker på dresserad teatersvenska.

Grönlund fortsätter i samma stil i nya filmen ”Goliat”, som spelats in i Degerfors och utanför Norrköping men som utspelar sig i en aldrig namngiven, krisande östgötsk bruksort. Sjuttonårige Kimmie (Sebastian Ljungblad) får plötsligt försörjningsansvaret för sin långtidssjukskrivna mamma och sina två småsyskon när pappa Roland (Joakim Sällquist) dömts till fängelse för narkotikabrott. Själv äcklas han av knarkhanteringen och våldet i pappans liga och planerar att dra till ett lärlingsjobb några mil därifrån för att börja på nytt tillsammans med granntjejen Jonna (Cornelia Andersson).

Där ”Tjuvheder” var rastlöst nervig, tjafsig och påträngande är ”Goliat”, med undantag för några få våldsinslag, en lågmäld sorgesång. Visserligen kom Stefan Jarl i ”Det sociala arvet” fram till att tesen om att vi var fångna i vår klasstillhörighet inte nödvändigtvis stämde. Men det var då, för 25 år sedan, i ett Sverige som fortfarande möjliggjorde klassresor. Nu har ökande inkomstklyftor, segregerade bostadsområden och en serie katastrofala skolreformer cementerat grunden för klassamhällets restaurering.

Kimmie lever som dagens rännstensungar under ständigt hot. Om att framtidsdrömmarna ska krossas. Om att den sociala tryggheten ska ryckas bort. Han tillhör ett väljarsegment politikerna numera skiter fullständigt i.

Grönlund understryker budskapet med några scener där Kimmie står och langar mot en fond av politiska affischer från diverse partier i senaste valet. Budskapet är solklart: de där uppe, vi här nere. Avståndet däremellan kan mätas i ljusår.

Återstår att förlita sig på familjen, klanen, för att överleva. Grönlund gör här en ironisk passning till den svenska invandrardebatten, där man gärna talar om klansamhällen i förorten. Här ser vi klanen i svensk tappning, hos en familj utan framtidshopp, utan tilltro till det välfärdssystem som dömt ut dem.

”Goliat” är, som ”Tjuvheder”, en påminnelse om hur svensk film kan se ut när den vågar sig på att betrakta samhällets skuggsida. Flera gånger under filmen associerar jag till italienska klassiker som ”Cykeltjuven” och Ken Loachs vidräkning med Thatchers nyliberala Storbritannien i ”Riff-Raff”. Fattigdomen är och förblir densamma, där som här, då som nu. Lika förnedrande som alltid.

Michael Tapper

Recension i SVD:

Det har sprungit upp en liten rännil av socialrealistiska berättelser i det svenska filmlandskapet under 2000-talet vars källa uppenbarligen är Stefan Jarls "Mods"-trilogi om det sociala arvet. 2010 kom Babak Najafis starka "Sebbe" om en mor och son som balanserar på den totala fattigdomens rand. I Peter Grönlunds "Tjuvheder" från 2015 kämpade de två kvinnliga huvudpersonerna för att komma bort från missbruket och hitta tillbaka till sin självaktning.

Ej att förglömma är Gabriela Pichlers filmer om det nygamla klassamhället – men hon tillför också något av Ken Loachs befriande humor.

Nu är Peter Grönlund tillbaka med "Goliat" om unge Kimmie och hans familj bosatta någonstans i utkanten av Norrköping. Det är slitet, grått och kylslaget. Såväl inomhus, där allt ser mer eller mindre hoprafsat ut, som utomhus, där det mesta liknar en soptipp, samt mellan människorna som mest "pratar skit".

Kimmies mamma är sjuk i fibromyalgi och får inte längre några pengar från Försäkringskassan. Och socialen vill man inte förnedra sig att gå till. Kimmies pappa Rolle föredrar att "beckna i byn", det vill säga sälja knark och alkohol tillsammans med ett gäng slitna farbröder, som man anar en gång hade hederliga jobb på ett nedlagt bruk. Nu hopar sig inkassobreven på hallbordet. Kriminalitet tycks vara enda vägen att betala räkningarna. Kimmie genom vars ögon vi ser tillvaron går fortfarande i högstadiet. Pappans och hans vänners mantra inför alla problem är: "Det löser sig." Det gör det inte.

Människor och miljö känns lika autentiska som i Grönlunds förra film. Även här är man förnamn med poliser och fogdar och de med sina klienter. Alla vet var man har varandra. Ingen ändring är i sikte. Det gäller bara att inte rubba status quo.

Kimmie har vännen Jonna (Cornelia Andersson) som tröttnat på hemmiljön och söker sig bort. Kim vill följa med. Men just då måste pappan in på en "kaffevolta", det vill säga sexton månaders fängelse och då måste Kimmie ta hans plats i affärsverksamheten tills pappan kommer ut igen. Det finns en ömhet för sonen hos den hårt slitna pappan Roland (Joakim Sällquist) med djupa ärr på knogarna efter många slagsmål. Men ändå är det enda han kan lära ut – den hårda vägen – att slå först och rakast.

Sebastian Ljungblads Kimmie vill inte följa i pappans fotspår men tvekar ändå inför att pröva något nytt tillsammans med Jonna. Det sistnämnda betyder också att lämna en utsatt familj, framför allt älskade lillasyster Sara. Hur ska han göra för att undvika att det sociala arvet slår igen antingen om honom eller dem?

Hopplösheten är total, alltför total.

I "Tjuvheder" kämpade Malin Levanon som ett djur för att komma på fötter. Hon fick också välförtjänt en Guldbagge för sitt spel. Sebastian Ljungblads Kimmie tar ingen strid utan förblir en åskådare i sitt eget liv. Kameran vilar ofta och länge på hans tysta profil men visar aldrig vad han tänker eller känner, även om man anar.

Till sist blir det enda man associerar med filmens titel "Goliat" förlorare – vilken väg man än väljer. Den livsvilja och livsglädje som genomsyrade den förra filmen – trots misären – saknas denna gång. Hopplösheten är total, alltför total.

Jeanette Gentele