Tisdagen 01 oktober 2019
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 80:-
Tillåten från 11 år
Speltid: 2 tim


Sverigepremiär: 2019

Regi: Hans Petter Moland. Medv.: Stellan Skarsgård, Tobias Santelmann,
Jon Ranes, Bjørn Floberg m fl.

Originaltitel: 
Ut og stjæle hester

Efter mer än femtio år i Sverige flyttar änklingen Trond tillbaka till Norge, nära den plats vid gränsen mellan brödraländerna där han 1948 upplevde en sommar som han helst vill glömma. Sommaren då ett barn sköts ihjäl och hans far lämnade familjen för en annan kvinna. Hans närmaste granne är en äldre man med hund. Mannen haltar betänkligt och snart förstår Tord att han är en speciell person som han kände för femtio år sedan. Hans minne återvänder till den där morgonen då allt började, då han skulle ut och stjäla hästar.

Filmen belönades med Silverbjörnen i Berlin 2019.

Recension i Aftonbladet:


Norske regissören Hans Petter Moland har nu gjort sin femte film med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Han har en förmåga att alltid locka fram det allra bästa ur den svenska skådespelarstjärnan.

På samma sätt som dansk litteratur tidigt på 1990-talet fick en världssuccé med Peter Høegs ”Fröken Smillas känsla för snö”, fick Norge en liknande framgång med Per Pettersons ”Ut och stjäla hästar” cirka tio år senare.

Bille August högg ganska snabbt och filmade den danska boken med stjärnor som Julia Ormond, Gabriel Byrne, Vanessa Redgrave och Richard Harris (1930-2002). Klart godkänd, utan att riktigt leva upp till de förväntningar boken skapade.

Efter flera försök, blev den norska succéboken inte film förrän Hans Petter Moland tog tag i projektet. Och satte sin svenska favoritskådespelare Stellan Skarsgård, de har gjort fyra filmer ihop tidigare, i huvudrollen.

Ungefär hälften av filmen utspelas under 1940-talet, under och strax efter andra världskriget. Nazisternas ockupation av Norge finns med som en del i intrigen. Men det är framför allt huvudpersonen Tronds upplevelser som tonåring (då spelas han av Jon Ranes) som står i centrum. Hans familj och hur den splittras.

Där finns vådaskott med dödlig utgång, andra olyckor, otrohet och svek. Bok- och filmtiteln kommer, bland annat, från det faktum att Trond och hans vänner ibland tar sig ridturer på hästar som inte tillhör dem.

I modern tid utspelas filmen i samma miljö 1999. Trond Sander spelas nu av Stellan Skarsgård, som en lite bitter ensamvarg som bara vill vara ifred med sin hund. Han har flyttat tillbaka till barndomstrakterna. Hustrun är död, i en bilolycka där Trond satt bakom ratten. Han har en granne (Bjørn Floberg) som han genast känner igen från det förflutna. Dessa ”gubbars” samtal visar upp en sällan skådad perfektionism när det gäller skådespeleri, hur man skapar lågmäld dramatik med hjälp av blickar och kroppsspråk, för dialogen är sparsmakad.

Över huvud taget visar Skarsgård här varför han är en mästare i sitt yrke. Hans berättarröst ligger över bilder från både 1999 och det förflutna. För mycket berättarröster är ofta ett gissel i filmer, här är det tvärtom, det fördjupar både dramatiska händelser och vardagliga göromål.

Ett mycket engagerande drama, med sällsynt vackra naturbilder som fond. Filmfotografen Rasmus Videbæk prisades också för sitt foto på Berlins filmfestival tidigare i år.

Jan-Olov Andersson

Recension i Moviezine:

4 MZ av 5

”Ut och stjäla hästar” är en långsam, poetisk film som bländar med sitt foto men domnar av en aning mot slutet.

Änklingen Trond (Stellan Skarsgård) är inte särskilt sugen på att delta i livet längre. Efter att ha bott femtio år i Sverige flyttar han tillbaka till sin gamla hembygd, ett litet och avslaget samhälle på den norska sidan av gränsen. Han sågar ved, pulsar runt i snön med hunden och gör upp anspråkslösa planer inför nyårsafton. ”Då ska jag dricka mig lagom full och sova så djupt det går utan att vara död. Det ser jag fram emot.” Riktigt så enkelt blir det inte.

Tronds närmaste granne är en kufisk enstöring som genom sin blotta närvaro utlöser en kedjereaktion av barndomsminnen. I takt med att de två tystlåtna och mer eller mindre nedbrutna männen lär känna varandra står det klart för Trond att han kände den haltande Lars som liten, och att en fruktansvärd tragedi i det förflutna förbinder dem för evigt.

”Ut och ställa hästar” är baserad på den bästsäljande norska romanen med samma namn. Filmen belönades med Silverbjörnen på Filmfestivalen i Berlin, kategorin var ”Enastående konstnärligt bidrag”. Det är inte så mycket att orda om. Fotot är storslaget och intimt och naturskildringarna från Tronds uppväxt — större delen av filmen utspelar sig under en ödestigen sommar som han tillbringade med sin gåtfulle far i familjens norska stuga —har en poetisk kvalitet som man sällan ser på film. Man tänker på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma” eller vissa sekvenser i Tarkovskijs ”Stalker”. Vinden som ruskar det midjehöga gräset på ett fält, timmer som fraktas på en svart, nästan Bauersk älv. Regissören Hans Petter Moland, som här samarbetar med Stellan Skarsgård för femte gången, ger skogen en säreget suggestiv karaktär, både hotfull och lyrisk.

Filmens försiktiga tempo kan säkert avskräcka en och annan. Det finns också en lätt pliktskyldig tendens att återge huvudpersonens speakerröst från romanen ett sätt som ibland bryter upp den drömska atmosfären. Den kunde ha fått trimmas i klipprummet utan att något hade gått förlorat.

Men här finns också bilder som tar andan ur en. Särskilt under den första timmen är ”Ut och stjäla hästar” magnetisk, självständig och ambivalent hyllning till den norska naturen. De scenerna kontrasteras effektivt mot filmens nutid, där Trond sitter och huttrar i självvald isolering efter att ha förklarat livet övermäktigt.

Det som stannar kvar är ändå den där sommaren 1948.

Jake Bolin