Tisdagen 28 januari 2020
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 80:-
Tillåten från 11 år
Speltid: 1 tim 40 min


Sverigepremiär: 2019

Regi: Ken Loach. Medv.: Kris Hitschen, Debbie Honeywood,
Alfie Dobson, Rhys Stone, Katie Proctor.

Originaltitel: 
Sorry we missed you

Ken Loach är, efter succén Jag, Daniel Blake, tillbaka med ännu en gripande, stark film om vanliga människors kamp för en dräglig tillvaro.

Ända sedan Ricky och Abby gifte sig och bildade familj har de velat ge sina älskade barn en trygg uppväxt, helst i eget hus. Nu har dottern Liz hunnit bli elva, sonen Seb är sexton och husdrömmen känns mer avlägsen än någonsin.

I sitt stressiga vårdjobb kämpar Abby varje dag mot klockan för att hinna ge sina patienter en känsla av människovärde. För att slippa fler underbetalda ströjobb skaffar Ricky en skåpbil, i förhoppningen att budkörningar ska ge bättre inkomst. Men snart förstår han att uppdragsgivarens snåriga regelverk är uttänkt för att förarna ska utnyttjas och skuldsättas.

Ricky och Abby tvingas ständigt arbeta allt hårdare, samtidigt som barnen alltför många kvällar lämnas ensamma hemma. Seb börjar undvika sitt hem och dras till fel kompisar, och trots att Abby och Liz försöker medla drabbar han till slut samman med sin frustrerade, temperamentsfulla pappa.

Recension i DN:


Ken Loach har med ”Sorry we missed you” gjort en av sina bästa filmer någonsin.  En helvetisk nedstigning i ett klassamhälle där den fria företagsamheten blir ett grymt fängelse.

I den lilla familjen i engelska Newcastle är ekonomin katastrofal. I desperation ger sig pappa in på att köra ut paket. Han får köpa skåpvagn på avbetalning, och tacka och ta emot de fjortontimmarsdagar som bjuds. Som alla förare är han i underläge mot företaget som ger uppdragen. Varje miss från hans sida har en prislapp, från etthundra pund och uppåt.

Mamma springer som hemsjukvårdare mellan sina ”klienter”. Även hon är hemma sent. Schemat är fullt, men tiden då hon sitter på buss mellan uppdragen faller utanför, de minuterna tickar förbi obetalda.

Gigekonomin håller dem i ett järngrepp. Det går inte att hitta några andningshål då en surmulen, klottrande tonårsson är på väg att halka ur skolan, och en elvaårig dotter av stress och bråk drivs att börja kissa i sängen.

Välkommen till en helvetesmålning signerad Ken Loach. Loach är nu 83 men har med ”Sorry we missed you” gjort en av sina bästa filmer.

Det kanske mest slående är att historien om den lilla Newcastlefamiljen är så enormt proffsigt berättad. Scenerna är korta och verkningsfulla. Loach och hans stadiga manusförfattare Paul Laverty vet vad de vill visa. När det är gjort går de vidare. De dröjer aldrig.

Huvudrollsinnehavarna Kris Hitchen och Debbie Honeywood har ingen skådespelarerfarenhet att tala om. Som ofta hos Loach är det viktigaste att aktörerna har erfarenhet och personligheter som passar. Sedan är det Loachs jobb att sätta dem i situationer och med ett manus där de kommer till sin rätt. Det ger bländande resultat här, hjärtat blöder för Ricky och Abby.

Gigekonomin, där människor får arbeta som otrygga egenföretagare, är ny. Loach har varit med desto längre. I över femtio år har han porträtterat människor som Ricky och Abby, de underst i det brittiska klassamhället, pressade och utlämnade. Ett av hans tidigaste verk, tv-filmen ”Cathy kom hem” (1966), fick bostadsbristen att ta plats på Englands löpsedlar och i parlamentet, och är än i dag ett av de mest kända exemplen på film som framgångsrikt debattinlägg.

De gamla kvinnor som Abby sköter med mjuka händer och många ”luv” kan vara generationskamrater med den filmens Cathy. Finns ens längre det samhälle som då väckte Loachs vrede? Jämfört med hur det är även i så sena Loachfilmer som ”Riff-raff” (1991) och ”Raining stones” (1993) är det i ”Sorry...”  som om Ricky och hans kollegor lever i ett samhälle som inte ens låtsas lyssna på dem. Människor på arbetsmarknaden är fredlösa.

En av Abbys favoritklienter stod i soppköket under 1980-talets stora gruvarbetarstrejk. Hon förskräcks när hon ser Abbys schema: ”Vad hände med åttatimmarsdagen?”
2019 är man en stofil om man frågar efter sådant. Ricky ber om ledigt utan att behöva ordna ersättare, för att det är kris i familjen. Basen på budfirman räknar på fingrarna upp alla vädjanden han hört. Det räcker inte ens med självmord i familjen. Han beskriver sig som ”alla elaka djävlars skyddshelgon”. Så blir alla paket levererade i tid: ”Dom borde resa en staty över mig här utanför!”.

Basen Maloney är skräckinjagande gestaltad av den tjurnackade Ross Brewster. Han är i verkligheten polis. En polis eller ex-polis var också just vad Loach ville ha i rollen.
Man förstår tanken: Maloney är en fångvaktare. ”Sorry we missed you” är berättelsen om hur franchisetagaren Ricky lovas frihet och självständighet, men upptäcker att han är en fånge i egen vit skåpbil.

Mårten Blomkvist

Recension i SVT Kulturnyheter:


Filmräven Ken Loach's genombrott och nu närmast klassikerstämplade film Kes–falken firar 50 år i år, vilket känns extra passande när han nu är tillbaka i gammal god form. Efter mer eller mindre lättsmälta titlar som Änglarnas andel och (Cannes-vinnaren) Jag, Daniel Blake smockar han till med ett kännbart och minnesvärt stycke brittiskt liv, som får det att rista i kistan.

Han (och på senare decennier manusförfattaren Paul Laverty) står alltid, oavsett stämningsläget i berättelsen, på den lilla människans sida mot ett samhällssystem som suger musten och livet ur henne, men det var länge sedan det gjorde så ont att se en Loach-film.

Här handlar det om den så kallade gigekonomin, som det talas allt mer om nuförtiden, och som definieras olika beroende på vem man frågar. För många arbetsgivare är det en positiv utveckling där man bara betalar ut arvode för de gig/uppdrag som någon utför. Ingen arbetsgivaravgift, inga ekonomiskt betungande sjuk- eller arbetslöshetsersättningar. Inget ansvar.

Firma Loach & Laverty ser det inte riktigt med samma blida ögon utan målar upp en högst trovärdig bild om vad som kommer i den empatistörda arbetsmarknadens bakvatten.

Den lilla kärnfamiljen Turner bor i en sliten hyreslägenhet, har en tillvaro som bara nästan går ihop. Mamma Abbie jobbar på en starkt reglerad hemtjänst där hon bara får betalt för den exakta tiden hon är hos sina ”klienter”, inte för resan mellan dem, inte heller för den extra tid som hon ibland måste lägga på att hjälpa de utsatta som är beroende av hennes hjälp. Medmänsklighet kan inte mätas och avlönas därför ej.
Pappa Ricky jobbar som egen företagare för ett budbilsföretag vars snillrika gigekonomiska upplägg gör att alla åkare hamnar i skuld och tvingas jobba 14 timmar per dag, sex dagar i veckan för att få det gå ihop. Föräldrarnas ständiga slit utanför hemmet gör att deras barn far illa där hemma och i skolan och… ja, det är så jäkla mörkt. Och då handlar det ändå om människor som har mat på bordet och tak över huvudet.

Med små nyckelscener, fint mixade med korta små vardagliga detaljer gör Loach & Laverty oss bekanta med alla fyra, och det bara på 100 minuter. Okej, det är klart att vi inte får hela den psykologiska bilden av kvartetten men tillräckligt mycket för att förstå, för att bli heligt förbannade: som ofta när jag hamnar framför ett patosfyllt Loach-verk växer en röd fana upp ur min fontanell.

Jo, den dynamiska vänsterduon blir lätt lite demagogisk ibland men är samtidigt så begåvad i konsten att gjuta liv i sina rollfigurer att vissa övertydligheter är ursäktade.
De har dessutom en enastående förmåga att skapa fullt engagemang för rälig vardag, mycket tack vare ett skådespeleri som alltid är av yttersta toppklass: naturalistiskt och med total närvaro – trots att många roller är besatta av amatörer. Några scener framme vid det konsekventa slutet vrider om kniven i själen ett varv till. Filmmakarparet har väl aldrig varit så defaitistiska som här.

Titeln "Sorry we missed you" äger en möjlig dubbeltydighet. Dels är det de orden som står på den lapp som budet lägger i paketmottagarnas brevlåda om vederbörande inte är hemma och tar emot sin försändelse. Men den syftar (nog) också på den stora delen av befolkningen som får stå kvar på perrongen när gigekonomins framgångståg lämnar stationen.

Fredrik Sahlin