Tisdagen 18 februari 2020
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 80:-
Tillåten från 15 år
Speltid: 1 tim 50 min

Sverigepremiär: 2019

Regi: Robert Eggers. Medv.: Robert Pasttinson, Willem Dafoe,
Valerila Karaman.

Originaltitel: 
The Lighthouse

En hypnotisk och hallucinatorisk berättelse om två isolerade fyrvaktare på en avlägsen mystisk öde ö i New England under 1890-talet.

Recension i GP:
4

Det är en stor grymhet att sätta upp ”The Lighthouse” i november, när skymningen redan härskar dygnet runt över landet. Utanför småregnar det dagligen, mörkret tätnar – i biosalongen råder en konstant becksvart sörja av mänsklig destruktivitet och galenskap. Jag längtar ut i den i jämförelse förlåtande verkligheten, men sitter som klistrad i stolen.

För regissören Robert Eggers ("The Witch", 2015) andra storfilm är ett groteskt men fascinerande skräckdrama, i form av ett kammarspel mellan fyrvaktaren Thomas Wake (Willem Dafoe) och hans nyanställda assistent Ephraim Winslow (Robert Pattinson). Tillsammans befinner de sig på en liten fyr på en liten ö långt utanför New England, där himlen alltid är grå och regnet öser ner, nästan ut, genom den svartvita filmduken. Fyrlampan bryter knappt igenom de tjocka skuggorna, på natten ritar blixtar streck över himlen. I bakgrunden dånar fyrhornet obönhörligt. Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” (1968) vilar tungt över hela arrangemanget.

Medan Johan Borg (Max von Sydow) i det hallucinatoriska skräckdramat jagas av demoner som tittaren aldrig riktigt vet om de är sanna eller en psykotisk fantasi – är Winslow här redan från början närmast galen. I ”The Lighthouse” är synerna mer typiskt Lovecraftianska än hos Bergman. En amulett i form av en sjöjungfru får den unge assistenten, plågad av en onämnd skuld, att förlora sig i syner av livs levande sjöjungfrur, flytande stockar och tentakler.

Men det är först en bit in i filmen som den lyfter. Det är då de båda (och enda) skådespelarna i filmen får blomma ut i direkt mästerliga insatser. En storm lägger sig över ön, provianten sinar, det enda som kvarstår är en stor back med rom. Ett berusat, sömnlöst vanvett följer. De båda skådespelarna vrider och vänder på sina egna roller. Vem är vem? Vilka är de? Hur länge har de varit där? I en scen blir Winslow jagad av Wake med en yxa. I nästa gråter Wake – ”Hur kunde du jaga mig med en yxa?”.

Willem Dafoes makalösa mimik når Klaus Kinski-artade nivåer med hans gränslösa, kompromisslösa utagerande. Inte ens att bli levande begravd, med munnen full med sand, stoppar honom från att helt gå in i rollen som den gamla sjöbusen.

Twilightstjärnan Robert Pattinson, å sin sida, framstår som en mogen skådespelare, till glädje för dem som är besvikna över att Daniel Day-Lewis lämnat bioduken för gott.
Precis som i årets andra nyskräckis ”Midsommar” av Ari Aster, som han skrev medan han gick igenom en uppslitande separation, är det inte svårt att även här dra paralleller till hur svårt det är att verkligen komma en annan människa nära. Att bli två. De båda männen famlar, försöker nå fram till varandras innersta, vill uppgå i något bättre, men går hela tiden omlott. De slåss, kramas, dansar, kräks, pissar. Wake bönar och ber om att få uppskattning för sin matlagning utan gensvar och brister ut i en helig ed till Triton att dräpa Winslow. Det blir en obönhörlig, hjärtekrossande spiral mot undergången.

2019 tycks skräckfilmen vara den genre som på allvar lyckas ta sig an att ta den mänskliga tillvarons yttersta mörker på vita duken. En glädjande bris i en filmvärld som har allt svårare att göra storfilm av andra teman än superhjältar. Eller, bris och bris förresten. Snarare en skitig storm som sätter sig bakom näthinnan, rätt i den grå hjärnbarken.

Björn Werner

Recension i DN:
3.

Runka. Supa. Dö. Och sakta bli sinnessjuk av skönhet och fasa. 

En kvadratisk ruta grått, oroligt hav utan horisont, strandlinje eller båt kan få vem som helst att tappa fotfästet. Det är inte en närbild med stänk som slår upp och ger fysisk kontakt. Inte en vid bild som visar havets oändlighet och snabbt blir en metafor eller symbol. Bara ett stycke ljust, nästan transparent, men samtidigt ogenomträngligt hav. Krockande vågor i ingenting, utan riktning.

Regissören Robert Eggers ser till att man genast blir osäker på sitt förstånd när han tar ut oss på en klippa långt ut till havs, tillsammans med två män som ska vakta en fyr.

Svindeln förstärks av det nästan kvadratiska utsnittet, hämtat från några av stumfilmens vackraste verk. Det har ett inbyggt hypnotiskt sug, som skapt för att berätta om människor som håller på att förlora förmågan att skilja på inre och yttre, på myt och verklighet.

Ju längre ut fyrarna ligger, desto bättre får man betalt. Ephraim (Robert Pattinson), den yngre och till synes mer normala av männen är tystlåten, senig och med skuggad blick. Han verkar ha en hemlig anledning till att hålla sig borta från civilisationen. Den äldre, Tom (Willem Dafoe), med vilt skägg, pipa och trollblick är hemmastadd i vansinnet och njuter av att driva sin assistent till sammanbrottets rand med allt från salvelsefulla förbannelser, erotiska ritualer kring fyrljuset och allmänt gränslösa småtrakasserier. Han har gjort det förut.

Ephraim biter ihop. Han behöver bara stå ut ett visst antal veckor i den smutsiga stugan där svart vatten kommer ur pumpen, madrasserna är knöliga, pottorna snart fulla och spriten det enda som kan döva sinnena. En bostad har inte varit så genuint otrivsam på film sen Polanskis ”Repulsion”. 

Ute är det inte mycket bättre. Fiskmåsar förföljer honom som spöken, sjöjungfrur skriar i strandbrynet och mistluren brölar. Allt smutsigt slitgöra räcker inte till för att hålla kaoset borta. Snart kastar sig båda huvudstupa ner i en parodisk, äcklig och komisk strömvirvel av maskulin hopplöshet kantad av sprit, våld, sång, onani och paranoia.
Monologerna växlar mellan grova skämt, trevande dialog och arkaiska förbannelsesalvor.

Det är hela berättelsen. Två män förlorar förståndet på en ö ute i ett stormigt hav. Det förstår man ganska snart och det är ingenting i själva berättelsen som överraskar (eller lämnar spår). Första halvan är dessutom ganska segdragen. Men sammansättningen av bild, språk och framför allt ljud är makalös.

Eggers är scenograf i botten och närmar sig regin och manusförfattandet med samma omsorg om detaljerna. Här har han studerat fyrvaktares loggböcker om de dagliga sysslorna, forskat i de exakta dialekterna i New England på 1800-talet och sen låtit Herman Melvilles prosa, Samuel Taylor Coleridges poesi och Edgar Allan Poes fasa strömma genom monologerna som växlar mellan grova skämt, trevande dialog och arkaiska förbannelsesalvor.

Men Eggers är också regissör med en vision och trots den dramatiska miljön och det svartvita fotot blir det aldrig för vackert. Autenticiteten slås i bitar och klistras ihop till en kalejdoskopisk hallucination. 

Epokberättandet verkar mest till för att minska avståndet till en förvetenskaplig, mer vidskeplig tid. Det lyckades inte helt i debuten ”The Witch” som utspelade sig på sextonhundratalet bland fanatiskt religiösa nybyggare. Men här är tröskeln mellan myt och verklighet helt borttrollad. Dels för att vi är inne i huvudet på den yngre mannen och i ett huvud rör man sig utan gränser. Dels för att skådespeleriet är på en helt annan nivå. 

Att se Robert Pattisons stela manlighet slitas isär av Willem Dafoes jiggdansande sadist är både ångestfyllt och underbart. Dafoe har nog inte varit så lustfyllt vidrig sen han gestaltade Bobby Peru i ”Wild at heart”. 

Därmed inte sagt att ”The lighthouse” är mer lättillgänglig än ”The Witch”. Tvärtom. Låga trösklar betyder också att det blir stillastående, som det rörliga men samtidigt oföränderliga havet. Den förra filmen rörde sig i alla fall någorlunda inom skräckfilmsgenren. Den här är lika smal som sitt stumfilmsformat, en sista, knäpp frihetsyttring från en begåvad regissör som snart kommer att få monstruösa budgetar

Kerstin Gezelius