Tisdagen 05 november 2019
Kl 19.00
Biljettpris: Kr
80:-
Tillåten från 11 år
Speltid:
1 tim 40 min

Sverigepremiär: 201
9


Regi: Sameh Zoabi. Medv.: Kais Nashif, Lubna Azabal,
Yaniv Biton, Maisa Abd Elhadi, m fl.

Originaltitel: Tel Aviv on fire

Salam, en charmig 30-årig palestinier, jobbar som praktikant på en populär palestinsk såpopera. Varje dag måste han passera den israeliska gränskontrollen för att komma till tv-studion. En dag möter han gränskontrollanten Assi, vars hustru är ett stort fan av tv-serien. För att imponera på henne börjar Assi involveras i manusarbetet. Salam inser snart att Assis idéer ger honom en chans att snabbt avancera i sin karriär som manusförfattare. Men han möter motstånd när Assis förslag går stick i stäv med såpoperans producenters tankar kring hur serien ska sluta. Endast Salams mästerliga uppslag kan lösa det.

Recension i SvD:

Håller fiktionen på att ta över verkligheten? Inte bara i USA har en tv-kändis blivit president. Även i Ukraina har komikern och skådespelaren Volodymyr Zelenskyj, efter att framgångsrikt ha spelat president i en tv-serie, valts till just president. Den israelisk-fransk-belgiska filmen ”Tel Aviv on fire” ställer också begreppen fiktion och verklighet på ända.

Utgångspunkten är en inspelning av en fiktiv palestinsk tv-serie med just namnet ”Tel Aviv on fire” och handlar – liksom den populära israeliska tv-serien ”Fauda” – om det skoningslösa kriget mellan den israeliska och den palestinska säkerhetstjänsten, men är snarare av såpa-karaktär än riktigt drama. Den sägs utspela sig just innan sexdagarskriget 1967 och spelas in i Ramallah.

Hjältinnan Tala (Lubna Azabal) är en palestinsk terrorist/frihetskämpe (beroende från vilket håll man ser) som nästlat sig in i militärhögkvarteret hos den israeliske generalen Yehuda (Yousef ”Joe” Sweid). Liksom tv-serien ”Fauda” är den här serien lika populär på båda sidor, både hos den israeliska och den palestinska publiken

På inspelningen har Salam (Kais Nashif), palestinier som bor i Jerusalem, fått jobb som obetald språkcoach. Hans farbror är tv-seriens producent. Salam hjälper den kvinnliga stjärnan, som är fransyska, med det hebreiska uttalet. Under en av de dagliga gränskontrollerna kallas han in hos den israeliske kaptenen Assi, som – när han får reda på att Salam jobbar med ”Tel Aviv on fire” – föreslår förbättringar av den mesige israeliske generalens roll, kalkerat på honom själv. Han vill gärna att hans hustru, som är en idog tittare, ska uppskatta honom mer.

Förslagen är inte så dumma och Salam, som gärna vill avancera på jobbet, börjar föreslå ändringar i manuset – vilka inte bara accepteras, utan också gör serien mer spännande. Vad händer till exempel om riktig kärlek uppstår mellan spionen och generalen? Salem inser att även han kan imponera på sin själs älskade genom att citera henne i serien. Salam utvecklas, både till sin egen och omgivningens förvåning, till en riktigt bra manusförfattare genom att lyssna på människorna runt omkring sig. Skådespelarna arbetar genomgående med små diskreta medel, vilket gör diskrepansen mellan ”såpan” och verkligheten desto roligare.

Om fiktionen är bättre än verkligheten – varför inte använda fiktionen för att förändra verkligheten?, tänker Salam.

Men det finns förstås en gräns för hur långt han kan gå, och framför allt för hur serien ska sluta – med bröllop eller bomber?

Nu frågar sig vän av ordning: Får man skämta om en så blodig konflikt? Jag tycker det. Det är inte så att ”Tel Aviv on fire” blundar för verkligheten. De förnedrande gränskontrollerna finns där – därför måste Salam lyda kapten Assi – liksom den hotfulla muren mellan israeliskt och palestinskt område. Ett, flera gånger upprepat, skämt i filmen är: ”Vad är bäst med Paris? Det är inte ockuperat.”

Den palestinske regissören Sameh Zoabi har lyckats göra en film om en brinnande verklighet med en stor dos dubbelbottnad humor. Man kan se filmen som en dröm, som en dröm om att överbrygga gränser – kanske med just ett förlösande skratt. Om valet står mellan bröllop eller bomber i ”tv-serien” föredrar vi väl alla det förra, precis som den fiktiva publiken i filmen.

Jeanette Gentele