Tisdagen 24 mars 2020
Kl 19.00
Biljettpris: Kr
80:-
Tillåten från 12 år
Speltid:
2 tim 10 min

Sverigepremiär: 20
20

Regi: Roman Polanski. Medv.: Jean Dujardin, Louis Garrel, Emmanuelle Seigner, Grégory Gadebois.

Originaltitel: J´accuse

EN OFFICER OCH SPION bygger på bestsellern av Robert Harris, som även skrivit manuset ihop med Polanski. Filmen skildrar Dreyfus-skandalen som skakade Frankrike i 1800-talets slut då Alfred Dreyfus, en ung judisk kapten, dömdes mot sitt nekande för landsförräderi. Efter att Dreyfus deporterats till den ökända Djävulsön för att avtjäna sitt livstidsstraff börjar officerskollegan Georges Picquart nysta i fallet och inser att ett justitiemord har begåtts, vilket får honom att omvärdera synen på sitt hemland.

EN OFFICER OCH SPION är en gripande skildring om en visselblåsares envisa kamp för att avslöja en omfattande politisk komplott byggd på judehat, och känns lika aktuell i dag som för 125 år sedan.

Rollen som Georges Picquart spelas av Jean Dujardin, en av Frankrikes populäraste filmstjärnor, främst känd för sin Oscarbelönade roll i ”The Artist”. Dreyfus gestaltas av Césarbelönade Louis Garrel, som vi sett på bio i Sverige i ”Dreamers” och ”Brev från månen”.

Recension i SVD:

Nazismens surrealistiska förbrytelser och Frankrikes beskedliga insatser i andra världskriget har på något sätt kommit att skymma det faktumet att den franska antisemitismen under det sena 1800- och tidiga 1900-talet var minst lika omfattande och aggressiv som någonsin den tyska. Pamfletter fyllda med flammande judehat duggade tätt och sålde i stora mängder. Delar av pressen hetsade frenetiskt. I nationalistiska kretsar hörde entusiastisk antisemitism helt enkelt till god ton. Och alla dessa illa tyglade energier fick fritt spelrum i samband med l’affaire Dreyfus, den epokgörande rättsskandal som militären försökte mörklägga med exemplarisk flit, men som icke desto mindre – och senare delvis just därför – skakade om hela det franska samhället. 

Det finns hur mycket som helst att säga om affärens premisser och konsekvenser – politiska och sociala. Roman Polanski fokuserar i filmen ”En officer och spion”, som bygger på Robert Harris bästsäljande thriller, på huvuddragen i själva rättssaken: hur den judiske artilleriofficeren Alfred Dreyfus fälls för förräderi, hur han vanäras offentligt inför en stor folkmassa och skickas till den ökända straffkolonin på den så kallade Djävulsön utanför franska Guyanas kust. Men vidare också – naturligtvis – hur det gradvis uppdagas att spionen finns kvar i armén och att Dreyfus måste vara oskyldig, vilket militären gör allt för att dölja.

Huvudperson är inte Dreyfus själv, han försmäktar i tysthet (bokstavligen, ingen får tala med honom) på andra sidan havet, utan Georges Picquart (Jean Dujardin), nyutnämnd chef för arméns underrättelseavdelning. Picquart är sannerligen inte någon talesman för judarnas sak och inte fri från de fördomar som ligger i tiden, men han menar att det skadar armén mindre att erkänna sitt misstag och samtidigt avlägsna en verklig spion än att tiga och försvara ett rättsövergrepp mot bättre vetande. Vilket kommer att kosta honom.

Polanski gör inledningsvis sak av Dreyfus förnedring i samband med att denne degraderas: hur man med utstuderat förakt sliter av honom uniformens alla epåletter och revärer och knäcker hans sabel, som man sedan kastar på marken. Kan man här möjligen ana en antydan till identifikation? Bär intensiteten i denna sekvens spår av regissörens egen förbittring över vad han uppfattar som lögnaktiga anklagelser och orättvisa förföljelser i flera decennier? Nej, den återhållsamma, närmast kameralt sakliga filmen i sig förmedlar ingenting som talar för en sådan tolkning som bara är möjlig genom svårt färgade glasögon.

Det har demonstrerats i Frankrike och på andra ställen när ”En officer och spion” skulle visas. Franska feministorganisationer har protesterat i arga brev mot att filmen har erhållit inte mindre än tolv César-nomineringar. Polanski såg sig nyligen tvungen att ställa in ett besök på sin gamla filmskola i polska Łódź efter det att studenter och andra i upprop hade krävt just att han skulle hålla sig borta. Det har nu dykt upp ännu en våldtäktsanklagelse, 45 år gammal, som Polanski nekar till.

Vad ska man säga? Tja, kanske att lagar gäller, att Polanski har suttit fängslad i Schweiz och att ett eventuellt utlämnande till USA har prövats. Det finns ingen anledning att kräva vare sig positiv eller negativ särbehandling för just filmregissörer. Men Polanski är obestridligen en betydande filmskapare, och ”En officer och spion” har trots allt belönats med ett silverlejon i Venedig nu härom sistens och bör rimligen bedömas som ett konstnärligt verk snarare än som ett per definition förkastligt uttryck för en "våldtäktskultur".

Vi vet ju hur det går till slut; åtminstone vet de flesta på ett ungefär. Rättvisan segrar; åtminstone på ett ungefär. Dreyfus blir först fälld igen men benådad, sedan rentvådd och återinsatt i tjänst. Liksom Picquart, som senare avancerar till minister. Vad filmen gör är att dissekera förloppet rent tekniskt, dokument för dokument, samtidigt som den ger en föreställning om de stämningar som möjliggjorde denna exempellösa skandal i flera akter.

Jan Söderqvist

Recension i DN:

Roman Polanskis ”En officer och spion” har fått Frankrikes Oscarsakademi, Césarakademin, att haverera. I mitten av februari avgick alla styrelseledamöter. De och akademin hade utsatts för kritik sedan Polanskis film om Dreyfusaffären fått tolv Césarnomineringar, mer än någon annan film. En enorm upphöjning av en stor filmare – som också sedan 1978 är internationellt efterlyst efter att i USA ha åtalats för och erkänt unlawful intercourse, ”olagligt samlag”, med en trettonårig flicka. Hur kunde en sådan person få bli stjärna på Frankrikes finaste filmgala? De som protesterade framhöll även senare anklagelser.

Redan då filmen tävlade i Venedig i höstas uppstod dramatik. Det är nästan som om ”En officer och spion” redan är överspelad som filmupplevelse. Intresset dras från filmen till kontroverserna kring den. Det är ironiskt, för många Polanskifilmer har varit mycket mer provocerande än ”En officer och spion”. Den är ett elegant kostymdrama där man mer känner av den tekniskt skickliga Roman Polanski än den diaboliskt skickliga.

1895 skickades den degraderade franska officeren Alfred Dreyfus till Djävulsön, dömd för spioneri. Någon hade sålt dokument till tyskarna. Bland flera tänkbara skyldiga fanns en jude: Dreyfus. Hans överordnade bestämde sig från början för att juden var den troligaste spionen, också den lämpligaste. Men Dreyfus var oskyldig. Det graverande brev han sades ha författat var skrivet av en annan officer, den verkliga brottslingen. Han skyddades av vänner i armén. Domen blev ett stridsämne inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Många blev helt enkelt rasande vid tanken på att Frankrikes armé skulle behöva rättfärdiga sig för en jude, skyldig eller ej.

Dreyfusaffären är en rättsskandalernas klassiker. Polanski har utvunnit en vacker film ur den. I bilderna av picknickar och militärer i svart och rött känner man toucher av tidens konstnärer: Manet, Toulouse-Lautrec. I en bild ses två huvudpersoner i förgrunden konferera strax utanför en krog. I oskärpa en bit bakom har en annan krogbesökare vinglat ut och står och pinkar medan han tar stöd mot en husvägg. Det känns som om man ser Paris med ett dåtida konstnärsöga.

Personerna i filmen har verkliga förebilder. Berättelsens hjälte, överstelöjtnant Georges Picquart (Jean Dujardin), får i upptakten posten som chef för generalstabens underrättelsetjänst. Härifrån kom bevisen mot Dreyfus. Underrättelsetjänsten ligger i ett hus Picquart trodde var öde. Det är ostädat, mörkt och illa underhållet. Det är kloakstank i byggnaden, ändå kan man inte öppna fönstren. Myndigheten är inpyrd av inkompetens och godtycke.

Picquart är yngre och proffsigare än sina dästa överordnade. När Picquart börjar misstänka att fel man dömts uppstår panik bland hans underlydande på kontoret. Det var aldrig meningen att den sladdriga, sekretessbelagda bevisningen skulle granskas av ögon som överstelöjtnant Picquarts. Han får en dödsfiende i den korpulenta majoren Henry (Grégory Gaudebois).

Tidsatmosfären är en av de största tillgångarna i ”En officer...”, precis som den var i Robert Harris bok, som är förlaga (även Polanskis ”The ghost writer” byggde på en Harrisbok). Vi förs in i ett försoffat fin-de-siècle-Paris. Ära, anor, vad som helst är viktigare än sanningen.

Polanski är själv jude. Under andra världskriget mördades hans mamma i Auschwitz, pappan överlevde Mauthausen. Som i ”Pianisten” (2002) håller sig Polanski kall och stram när han berättar om judeförföljelser. Han låter oss höra de hånfulla skämten, se stenarna som krossar judiska butiksägares fönster; känslorna inför det som sker får vi själva stå för. Polanski tycks mer tillåta sig själv att dras med i bitarna som liknar äventyrsfilm. När Picquart duellerar med den usla, pustande Henry påminns man om Polanskis kärlek till matinéfilm, manifesterat i ”Pirater” (1986).

”En officer...” är spännande historieberättande. I Venedig vann den till sist stora jurypriset, Silverlejonet. En tillvarons orättvisa att man kan göra det som Polanski gjort och gå vidare och vinna priser?

Ja. ”En officer och spion” är ändå inte en orättvist belönad film.

Mårten Blomkvist