Tisdagen 14 april 2020
Kl 19.00
Biljettpris: Kr
80:-
Tillåten från
11 år
Speltid: 2 tim 15 min

Sverigepremiär: 2019

Regi: François Ozon. Medv.: Melvil Poupaud, Denis Ménochet,
Swann Arlaud.

Originaltitel:  Grâce à Dieu

Alexandre bor i Lyon tillsammans med sin fru och deras barn. En dag får han reda på att prästen som utnyttjande honom som ung än idag jobbar med barn. Han bestämmer sig för att göra något åt saken och snart ansluter sig ytterligare två av prästens offer. Tillsammans vill Alexandre, Francois och Emmanuel lyfta den börda tystnaden varit för dem till följd av deras prövning. Följderna och konsekvenserna visar sig dock inte lämna någon oskadd.

"I guds namn" vann en Silverbjörn för Stora jurypriset på Berlins filmfestival 2019.

Recension i Aftonbladet:

François Ozon har arbetat utanför sin komfortzon med den här nyktra, kontrollerade och metodiska, men också djupt moraliskt upprörda verklighetsbaserade filmen om en pågående pedofilskandal inom den katolska kyrkan.

Melvil Poupaud spelar Alexandre Guérin. En troende fembarnsfar och bankir som blir chockerad när han inser att prästen som utnyttjade honom när han var en pojke – Bernard Preynat (Bernard Verley) – fortfarande jobbar med barn.

Alexandre tar kontakt med kardinal Barbarin (François Marthouret), och får under ett möte konfrontera sin plågoande. Men trots att denne erkänner vidtar kyrkan inte några åtgärder, och Alexandre bestämmer sig för att försöka få fler offer att tala ut.

Under en nästan stafettliknande form tar andra mäns berättelser vid. I centrum, vid sidan av Alexandre, står främst ateisten François (Denis Ménochet) och den både kroppsligt och själsligt trasiga epileptikern Emmanuel (Swann Arlaud). Men det visar sig finnas oerhört många fler, när en onlinebaserad rörelse fullkomligt exploderar av vittnesmål.

”I guds namn” har en blodig speltid på 137 minuter, men den här vedervärdiga historien – som på många sätt påminner om den i Tom McCarthys ”Spotlight”, även om fokus där låg på de grävande journalisterna snarare än på offren – förtjänar att inte hastas igenom.

Man blir VANSINNIG på att sådant här kan få hända. Om och om igen inom den katolska kyrkan.

Karolina Fjellborg

Recension i SVT Kulturnytt:

I guds namn är en verklighetsbaserad fiktion om hur den franske prästen Bernard Preynat under decennier begick sexuella övergrepp på barn. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin tycker att filmen är akademisk och nyanserad men samtidigt djupt engagerande.

Jesus inbjudande fras ”Låt barnen komma till mig” har nog en annan innebörd för alla de hundratusentals småttingar som genom åren har utsatts för sexuella övergrepp av katolska pedofilpräster.

Bibelcitatet yttras en bit in i andra akten och blir till en smärtsam, ironisk kommentar till det som försiggår inom kyrkans väggar, och samtidigt en rubrik för filmens tema.

Den franske regissören och manusförfattaren François Ozon har skapat en verklighetsbaserad fiktion som till stor del bygger på just ord: pratade, skrivna, utflämtade av gråtande vuxna som blivit utnyttjade i sin barndom.

Det här är historien om hur det för några år sedan avslöjades att den franske prästen Bernard Preynat under decennier har begått sexuella övergrepp på barn – detta trots att flera av hans överordnade kände till vad han höll på med.
I fokus står fembarnsfadern Alexandre som lidit i tysthet under 30 år, men som för drygt 10 år sedan inledde sin kamp för upprättelse. Droppen som fick hans mentala bägare att rinna över var insikten att Preynat fortfarande tilläts arbeta med barn, och när Alexandre väl satt bollen i rullning är det många som kliver fram och vittnar. Men det går till en början trögt, inte minst på grund av att kardinalen i Lyon, Barbarin, försöker förhala fallet.

Skeendet är väldokumenterat så Ozon har haft många citat att välja på. Vissa svider ordentligt, och visar på kyrkans galopperande arrogans.

Som Preynats, när han faktiskt erkänner sina gärningar:”Jag har alltid attraherats av barn. Det har orsakat mig mycket lidande” säger den pedofile själasörjaren, utan att inse hur sjukt egocentriskt uttalandet är.

Eller som kardinalen Barbarin då han i en presskonferens kommenterar de gamla fallen genom att säga: ”Med guds försyn har brottet preskriberats”.
Tanken att försöka glida undan skuld och ansvar är så inympad i honom och kyrkan att Barbarin inte verkar förstå vad han står och kläcker ur sig.
När Alexandre och hans medkombattanter lyckas hitta några män som utnyttjats inom preskriptionstiden, rullas allting upp. Nja, kanske inte allt. En tystnadskultur bryter man inte så snabbt. Önskan att tona ner och gömma undan verkar fortfarande finnas kvar.

Den produktive franske filmskaparen François Ozon brukar ta ut svängarna mer, i såväl bild som text (bland annat i mästerverket Franz), men här är han torrt redogörande, på gränsen till långdragen, med alla upplästa brev och återgivna samtal. Men så är det ju också ett hyperkänsligt ämne som mår bäst av att skildras med kallt huvud.

Det är en film som vill lysa upp, inte skita ner.

För även om Ozon självfallet står på offrens sida är manuset överraskande balanserat. Han har inte hela den katolska kyrkan i siktet, utan dess avarter. Maktmissbruket, övergreppen och den tystnadskultur som möjliggjort dem.
Trots den akademiska hållningen är stoffet självklart ändå djupt engagerande, för att inte säga rent knäckande. Inte minst för att manuset berättar om de skador som traumat har orsakat offren, genom hela deras liv. Och naturligtvis för att man kan anta att övergreppen fortfarande pågår.

Påven har visserligen utfärdat nolltolerans mot pedofili men ska man tro filmen, och vittnesmål från världens alla hörn, verkar budskapet inte riktigt ha nått fram till alla präster.

Det är symptomatiskt att representanter för kyrkan försökte stoppa utgivningen av I guds namn. Den franska premiären var onekligen bra tajmad till februari 2019, strax innan det att fallet skulle prövas i domstol, och anmälarna var rädd att historien skulle ge folk en negativ bild av kyrkan. Vilket nog inte var en helt felaktigt antagande...

Två gånger tvingades Francois Ozon inför rätta, för att försvara sin film. Detta trots att ingen av belackarna hade sett filmen – vilket ju ofta är fallet när maktens olika institutioner försöker stoppa obekväm kultur.

Fredrik Sahlin